Den sämsta dagen

Jag tror att min födelsedag detta år var den sämsta i mitt liv. Det var ju den dag då vi tvingades att ta bort vår kära katt. Barnens ögonsten och en liten glad filur men med en mörk hemlighet under en längre tid - cancer. Nej, den födelsedagen - min 48:e i raden - strök jag över med en tjock, svart tuschpenna. In i glömskan med den.

Min sämsta semester inföll också detta år, tycks det nu - trots att det återstår några skälvande dagar. Vädret har varit halvrisigt och nyckfullt, javisst, men sådant är i sig egentligen inget problem. Nej, det har istället varit en mycket sjuk och nedstämd dotter med en seg och elak infektion som slutligen kokades ned i en halsfluss som vägrat ge med sig. Två veckor nu av tre av våra gemensamma semesterveckor har hon släpat sig fram, legat och sovit, hostat sig sönder och samman - och oroat mig och hennes mor dagar och nätter i ända.

För det är intressant och viktigt - det här med hur man betygssätter sina dagar och sin tid. Skalan är aldrig densamma utan det flyter. Ingen människa har densamma som en annan då allas våra livsöden och situationer är olika. En bagatell för mig är ett stort hot för dig - eller vice versa.

Min fru är mer pragmatisk än jag och tycker att resten av familjen måste kunna göra kul saker fastän dottern - som trots allt är 17 år - ligger hemma och är sjuk. Jag själv har svårt för det där och mår själv dåligt av att mitt barn inte är frisk och kry och sjunger som vanligt. Mina känslomässiga tentakler är välutvecklade - på gott och ont. Du vet, den där klyschiga att medkänsla är din smärta i mitt hjärta. Likväl så är det en ren, skär sanning för mig.

Efter regn kommer solsken - något vackert att brodera och ha ovanför kökssoffan. Nä, jag orkar inte med det där. Jag vill ha en egen vacker tavla där det står efter solsken kommer solsken. Bli nu frisk, mitt älskade barn.